UNSOUNDS LABEL

 1. Hybrid 27:59

2. Cyanide 5:03

Recorded by Radio France on 25-08-2011 at Météo Festival in Mulhouse, France. A concert organized by France Musique.

Artwork : Isabelle Vigier

Mastering by Chicha de Kanter

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Mayas frames her instrument not as 88 keys arranged in tidy scales, but as a sonorous tangle of wood and wire, she produces sounds with a wide dynamic range, playing the whole piano, inside and out, including dramatic percussive effects from banging and scraping the frame of the instrument and the strings. Abdelnour has developed extended techniques and complex patterns of sound production, exploring the microtonal aspects of the saxophone and its high-pitched tones. she employs subtle tonguing techniques, unpitched breaths, spittle-flecked growls, biting, slicing notes and breathy echoing sounds from the bell of her horn. The 2 tracks were recorded at a concert organised by Radio France at Meteo Festival, Mulhouse.

Both have styles that are idiosyncratic and distinctive, their sounds eloquently conveying the physicality of what they do – listening to their music conjures up images of them playing it. The pair interact to create complex yet coherent soundscapes, within which it is usually possible to disentangle individual contributions, as in a multifaceted conversation. Both musicians have a wide enough palette of sounds to keep things from becoming repetitive; on the contrary the pieces unfold and keep the listener engaged completely.

Magda Mayas is a pianist living in Berlin. Developing a vocabulary utilizing both the inside as well as the exterior parts of the piano, using preparations and objects, she explores textural, linear and fast moving sound collage. Christine Abdelnour, based in France but of Lebanese origin, is an alto saxophonist; she approaches sound as a malleable material, rich in concrete textures which combine breath, silence and countless acoustic distortions.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

• THE WIRE

By Bill Meyer

• in ROCKELLIRA

•  JAZZWORD BY KEN WAXMAN 

An important early 1960s disc by alto saxophonist Jackie McLean is called One Step Beyond, and when it comes to 21st Century saxophone sounds, Paris-based alto saxophonist Christine Abdelnour is involved with taking that proverbial step. Although she plays the same instrument as McLean, her reed experimentation as nothing to do with the Freebop practiced by McLean and others in the last century. Instead, as these absorbing CDs attest, her saxophone is a means to an end as a method of sound projection. Accepting as given the microtonalism and extended techniques practiced by reedists like Bertrand Gauguet and John Butcher, she improvises in an idiosyncratic manner which is more about tone synthesis then virtuosity.

At the same time, Abdelnour, whose musical partners have ranged from dancers and poets to drummer Michael Zerang and guitarist Andy Moor, is a contented group improviser, as are her partners here. Berlin-based pianist Magda Mayas, who often works with drummer Tony Buck, uses extended techniques, protracted silences and inner-piano forays in her duo CD with the saxophonist. On the other CD, fellow Berliner Andrea Neumann, who has worked with among many others, turntablist Ignaz Schick and trumpeter Axel Dörner, plays a specially designed inside piano, extending the core with electronics and novel techniques. Baltimore-based Bonnie Jones, the third part of As: Is, works in many contexts with electronic music and text.

A few pre-recorded sounds and voices do enter some of the seven tracks on the trio CD, but for the most part the selections are purely instrumental, mixing electronic cackles, buzzes and drones from Jones with Neumann’s reverberating piano strokes and low-frequency chording plus Abdelnour’s harsh interface of sliced notes, flat-line breaths, tongue slaps and throat gurgles. Most tracks are like “Movement imported into Mass”. During the exposition of unaffiliated tones, long pauses bisect the narrative which otherwise features rubbed and scraped piano strings, segments of found sounds and patched-in hisses, snores and oscillations from Jones and the saxophonist volume-swelling recorder-like peeps and vibrating split tones. Such is the reedist’s skill though, that at one point a certain processed hum from Jones is replicated acoustically by Abdelnour.

This dualism is stressed elsewhere as spittle-encrusted reed buzzes adjoin crackling granular synthesis or soundboard reverb and balanced chording from Neumann construct an addendum to the saxophonist’s agitated un-pitched trills. Overall however the interaction is between electronics and reed timbres. A harsh reed bite cuts off a protracted episode of electronically propelled crowd noises on “Despair” for instance. Juddering flanges and textures accompany buzzes, whistles and puffs on “Ganzfeld”, while the un-segmented tone Abdelnour creates by blowing transversely into her horn is matched by door-stopper resonations plus continuous static drones from Neumann on “And Transport”.

Among this cacophony the pianist’s main contribution is string-stretching, however on the other CD Mayas is more upfront with broken-octave interface. This may relate to the fact that Myriad is a live CD, mostly given over to one extended improvisation. But even on the more concise and concentrated “Cyanide”, unique patterns from Abdelnour that suggest watery squeals from a bubble pipe are appropriately countered by Mayas’ keyboard strokes and string plucks.

On the nearly 28-minute title tune subtle equilibrium is maintained throughout, albeit with nothing as upfront as call-and-response. Instead string action scrapes and simple key clicks complement singular reed tones or flat-line blowing. When Abdelnour’s lines become almost completely aviary, Mayas produces responsive tremolo tones by bowing on her string set and allowing balls to bounce on the strings. Created by pedal pressure and rings and keyboard smashes tones, her own narrative is compromised by the saxophonist’s downward strident abstraction. Eventually the genuine physicality of the pianist’s playing uses rattling chords, string scrubs and keyboard punches to fill out the ellipses left by the saxophonist’s warbles and puffs.

Having demonstrated that she can create appropriate “one step beyond” saxophone techniques on each of these discs, Abdelnour has also found appropriate partners to participate in these sound explorations.

• AFRICAN PAPER

http://africanpaper.com/2012/09/08/magda-mayas-christine-abdelnour-myriad/

by A. Kaudaht

Klavier und Altsaxophon scheinen für einander geschaffen, zahllose Bandkonstellationen und Duette beweisen das stets aufs neue. Dass es im Bereich freier Improvisation immer noch möglich ist, neues und überraschendes aus ihrem Zusammenspiel herauszuholen, demonstrieren derzeit die Berliner Pianistin Magda Mayas und die in Frankreich lebende Saxophonistin Christine Abdelnour, bislang auch bekannt mit dem Zweitnamen Sehnaoui. Im Zuge ihrer häufigen Konzerte führte ihr Weg auch auf das Meteo Festival im französischen Mulhouse. Der bei Radio France übertragene Live-Mitschnitt ist im Rahmen der Unsounds-Reihe nun auch als Tonträger unter dem Titel „Myriad“ erschienen.

Würde jemand behaupten, Magda Mayas eigentliches Instrument sei der Klavierkasten, dann wäre das schon die halbe Antwort auf die Frage, warum ihr Spiel nur gelegentlich wie ein Piano klingt. Dem Anschein nach könnte man es bei dieser Performance mit einer Vielzahl nicht nur an Tasten-, sondern auch an Saiten- und Schlaginstrumenten zu tun haben. Im Unterschied zu John Cages bekannten Experimenten mit zusätzlich am Flügel montierten Metall- und Kunststoffobjekten nutzt Mayas die schon im Instrument vorhandenen Potentiale, bearbeitet das Gehäuse perkussiv mit der Hand, zupft die darin versteckten Saiten mit improvisierten Griffen, die mich an Baby Dees kindliche Hommage an das Instrument denken lassen: „There’s a harp in that piano“. Manchmal scheint es, als wühle sie planlos im Kasten herum, aber das täuscht sicher, denn trotz aller Improvisiertheit verliert sich der Fluss ihrer Klänge nie im Beliebigen.

Ähnlich wie man sich fast wundert, wenn man für Momente herkömmliches Tastenspiel hört, so spielt auch Christina Abdelnour das Altsaxophon so, dass man es mit ungeübten Ohren nur gelegentlich erkennt. Mittels besonderer Blas- und Atemtechniken holt sie Schab- und Pfeiftöne hervor, und gelegentlich klingt ihr Spiel wie ein ganzes Vogelkonzert (siehe Artwork). Auch sie scheint trotz aller Freiheiten längst nicht alles dem Zufall zu überlassen. Wird es streckenweise monoton, so kommt dadurch eine fast magische, bannende Atmosphäre zustande. Klänge, die an Instrumente wie Didgeridoo erinnern, tun ihr übriges. Immer wieder gibt es Passagen, in denen ein bestimmter Soundeffekt im Vordergrund steht (aus denen andere ein ganzes Album machen würden), bis plötzliche Wechsel dafür sorgen, dass es unvorhersehbar bleibt.

Das Schöne an dem, was man so Echtzeitmusik nennt, ist die Tatsache, dass man hier in einem interessanten Rahmen Instrumente hören kann, die im Kontext vorhersehbarer Free Jazz-Nostalgie längst zum Repräsentationssound eines unerträglichen Bildungsbürgertums geworden sind. Dass man diese Fraktion mit einem Album wie „Myriad“ zur Weißglut bringen und einmal mehr als schnöselig entlarven kann, ist eine seiner Stärken. Die Vielfalt der recht eigentümlichen Sounds und der jeder Ermüdung entgegensteuernde Gestaltwandel allerdings die wichtigere.

• SOUND OF MUSIC

http://www.soundofmusic.nu/recension/mayas-abdelnour-x3

by Magnus Nygren

Magda Mayas och Christine Abdelnour, två av den samtida improvisationsmusikens mest spännande namn. Mayas vid sitt piano och andra klaviatur och Abdelnour på sin altsaxofon. På ett fantastiskt sätt vidgar de det klangliga språket, samtidigt som de gräver sig allt djupare in i sin egen musikalitet där intresset för klangernas innehåll går parallellt med den tekniska uppfinningsrikedomen. På tre nya skivor möter vi dem, dels tillsammans i duo och dels i inspelningar med andra, Magda Mayas i duon Spill med trumslagaren Tony Buck, Christine Abdelnour i trio med Andrea Neumann på sitt ”inside piano” och Bonnie Jones på elektronik.

Det är inte första gången Magda Mayas och Christine Abdelnour möts på skiva. Redan 2010 gav svenska Olof Bright ut en remarkabel duoskiva med dem. Men här dyker de upp igen, i en inspelning från Météofestivalen i franska Mulhouse i augusti 2011. Det är en helt fantastisk skiva! Kort, strax över en halvtimme, men oerhört koncentrerad. Christine Abdelnour växlar mellan att befinna sig i det höga registret och att dra ljudliga streck där hon ”stör” klangerna, får dem att låta trasiga, vibrerande, rasslande, bubblande. Några regelrätta toner har jag svårt att finna, istället sker ständiga mikrotonala förändringar. Men det är märkvärdigt hur tydlig Abdelnour är, varenda förändring är hörbar, varenda ljud urskiljbart. Samma sak gäller för Magda Mayas som under senare år trätt fram som en fenomenal pianist. Till skillnad från exempelvis Andrea Neumann befinner sig Mayas inte enbart i flygelns innandöme. Hon gnuggar strängarna, använder dem som den harpa de bildar, knackar i instrumentets träkropp, preparerar det – men använder också tangenterna. Hummanden, förtätningar, men också en glasklar klang.

Gemensamt formar de en musik som är oerhört koncentrerad – men också flyktig. Musikskapandet blir en process av ljud där nuet är det bestående. I tider av firande av John Cages (1912-1992) födelsedag är det omöjligt att inte se musiken som Abdelnour och Mayas skapar som ett arv efter just Cage. Ljud som musik, skapade utan att egentligen försöka berätta något. Det viktiga är ljuden i sig.

Ser man på dessa tre skivor tillsammans är en spännande aspekt hur olika de låter. Klarheten och det mycket formstarka hos duon Mayas/Abdelnour förbyts till ett myller av små ljud hos trion Abdelnour/Jones/Neumann. Och med orgel, distad klavinett och trummor från frirockvärlden talar duon Mayas/Buck ett helt annat språk än någon av de andra. Det är ganska symptomatiskt för improvisationsmusiken av idag, fragmentens 70-tal och tystnadens 90- och 00-tal har nu utvecklats till en tillåtande mångfald. Dessutom i en global miljö, Christine Abdelnour från Libanon/Frankrike, Bonnie Jones från Sydkorea/USA, Tony Buck från Australien/Tyskland och Magda Mayas och Andrea Neumann från Tyskland.

Kopplingen till Cage är tydlig även hos trion Abdelnour/Jones/Neumann som är släppt på Soundofmusics Thomas Millroths bolag Olof Bright. Millroth skriver i omslagshäftet till AS:IS att musiken är just en pågående process som startade för länge sedan och där John Cage öppnade upp ett mycket hårt inneslutet musikaliskt avantgarde. Frikostigt delade han ut nycklar till andra förhållningssätt, och även om Edgar Varèse och andra mycket tidigt under 1900-talet började använda ljud och oväsen i musiken var det Cage som faktiskt avdramatiserade oväsendet som musikalisk byggsten. På AS:IS finns även det anonymiserande med i bilden. Konnässören kan naturligtvis känna igen de respektive rösterna, men det krävs både kunnande och koncentration. Klangerna, som även för Christine Abdelnour drar åt det elektroniska, intervenerar och rör sig parallellt med varandra. Vad som kommer från Andrea Neumanns ”inside piano”, en ombyggd flygel utan tangenter och kropp, från Bonnie Jones elektronik, från Abdelnours altsaxofon är inte alltid lätt att veta. Och man behöver inte veta det, det känns inte så viktigt. Vad som dock är viktigt är hur de skapar tillstånd med sina ljud. Men det är föränderliga tillstånd där både mångfald av klanger och utdragna drones får plats. Även här befinner sig Abdelnour i det höga klangregistret, det brusar från elektronik, knaprar, knakar, rosslar – det mesta dock i lågmäldhetens tecken. På många sätt är det naturligtvis en extrem musik, men det funkar riktigt bra.

• MONSIEUR DELIRE

http://blog.monsieurdelire.com/2012/09/2012-09-05-stephan-mathieu-mark-fell.html

Superbe duo d’improvisation libre entre Magda Mayas au piano et Christine Abdelnour au saxophone, en registré par Radio France en août 2011. Un disque court (33 minutes), mais d’une grande beauté – Mayas joue beaucoup à l’intérieur du piano et elle y déploie des sonorités luxuriantes. Musique de tête et de cœur qui tisse son propre sens au fil de l’improvisation. Bravo.

• IMPROV SPHERE